Nu sitter jag på väg hem från Dhaka. Längtar alltid hem som en tok när jag varit borta. 1,5 timme kvar men känns som en evighet. Kul att ha en ledig eftermiddag hemma med familjen. Imorgon har jag en lång dag men sen är jag ledig 3 hela dagar, tjoho. Mamma kommer på onsdag kväll och jag längtar massor. Vi sågs ju för bara några veckor sedan men ska bli mysigt att hon kommer. Barnen kommer bli super glada men jag har inte vågat säga något till dem än.
Man vet ju aldrig vad som händer. Mamma och pappa är dessutom mitt i flytten där hemma. De har efter många försök äntligen sålt sitt hus. De flyttar in i våran lägenhet första 1 oktober så bara en månad har de på sig att flytta och tömma hela huset. Känns sorgligt tycker jag och på ett sätt önskar jag att de skulle bo kvar samtidigt som jag vet att det kommer bli skönt för dem att få nåt mindre. De har ju redan ett stort hus på Gotland och som jag alltid sagt är Sjögränd ett sommarhus och då är de ju alltid på Gotland ändå. Härom dagen tog jag mod till mig och gick till min chef och bad om deltid. Det finns ett par stycken som jobbar på timmar och de bestämmer själva vilka dagar och hur många timmar de ska flyga per månad. Om jag skulle få det skulle jag slippa jobba nätter och vara ledig alla skollov med barnen. Det låter för bra för att vara sant. Jag väntar på svar och om jag känner det här företaget och deras chefer rätt så kan det dröja evigheter innan de hör av sig. Jag håller tummarna att det går vägen för jag kan inte fortsätta jobba som jag gör nu. Imorse när vi lyfte från Dhaka låg det några oväder på vägen. Regnperioden fortsätter ett tag till i norra Indien och Bangladesh.
En vanlig vy på mitt jobb, förutom sand vill säga.

By the way, nu är han en av oss. Vår lilla Nelson